Funderingar..
Har legat å funderat lite nu på morgon. Efter min diagnos har min mamma sagt flera gånger till mig att jag blivit sjukare sen jag fick veta. Jag ser det inte riktigt så, jag ser det som att innan min diagnos höll jag allt inom mig. Jag pratade inte om det, tänkte inte på det och tryckte bort det i den mörkaste vrån. Allra främst pratade jag nästan aldrig om det med min mamma! Efter diagnosställandet känner jag dock att jag inte behöver trycka undan, jag har en diagnos, någon annan som är kunnig har sagt att jag har EDS, någon har bekräftat mina misstankar.
Det känns skönt på ett sätt att kunna och få prata om smärtorna, att verkligen få leva ut och alla vet om att jag har ont. Jag får mer förståelse nu än innan diagnosen.
Däremot, den dåliga sidan av att få diagnosen.. Jag har en nära vän som har fibromyalogi.. Inför henne känner jag nästan att jag måste visa min sämre än vad jag egentligen är, för att visa att jag faktiskt har sjukdomen. Jag tänkte mycket mer nu på hur jag rör mig, vad jag gör och om det verkligen är så bra. Tidigare gjorde jag inte det, för tidigare fanns alltid tanken - äh! Det är bara temporärt, smärtan går bort inom sinom tid! But it won't! :-/
Jag är kanske inte i lika dåligt skick som min fibrovän, men jag är i för dåligt skick i alla fall! Jag är i för dåligt skick för mig själv, och vad jag själv anser som okej.
Jag börjar nästan bli less på sjukdomen nu.. Less på att googla, leta ringar för fingrarna, tänka på vilka hjälpmedel jag behöver, " inte göra det, inte göra si".. Blääääää!! Konstigt nog är jag inte "less" smärtan, smärtan har jag accepterat långt innan jag fick diagnosen. Den har alltid och kommer alltid finnas där, Face it!
Nu ska jag i vilket fall som helst försöka gnugga mina konstant kletiga ögon och lyfta cementhuvudet från kudden å ringa arbetsterapeuten, Folksam, sjukgymnasten och sist men inte minst.. Mamma!
